Tre snabba!

Så försöker vi komma ikapp med tiden igen..=P

Vi hängde en dag å shoppade järnet i den glassigt överklassiga skidbyn Banff. Omgiven av tre (vanligtvis) grymma skidorter är Banff ett schysst ställe att ha som bas för go åkning. Nu var det mer grönt än vitt på bergen, så vi rullade vidare mot en litenliten skidhåla vi hört talats om med det ståtliga namnet Castle Mountain.

Castle Mountain är ett stort berg med möjligheter till sjuka åk när dumpet lägger sig, men nu var det torrt som snus på stora delar av berget också här. De 5cm som kom natten innan vår visit var gött ögongodis men förrädiskt att köra på med stenar och annat skrot gömt precis under ytan.
Två dagar var mer än tillräckligt i Castle för den här gången!

Knappa två timmar bort, i Fernie, rullade vi in vårt vrålåk på parkeringen till glädjesprutorna Karin och Robin som bor där över vintern.
Kul att hänga med dem och Karins kompis Linnea i all ära, men det som fick våra ögon att poppa den här kvällen var när man slängde upp en ugnsplåt med nygräddade semlor! Yyihaaa! Något av en tradition sedan förra året då Pat och Phill blev bjudna av Karin & co i Fernie även då. Det sägs att de var lite väl knapriga den gången.., men nu var de peerfekta!=P

En vilodag bestod av att kolla byn och lägga ytterliga sjuttioelva skidbutikker till samlingen, för att sedan hinna med lite kvällsjibb på gården och fullt utnyttjande av gratis käk på inhemska kyrkförsamlingens söndagsbjudning. Även kallat ”Feed the Swede” då det bara är vi snåla svennar som verkar våga oss dit. Vi kom några viktiga minuter sent och fick ris med sås och efterrätt att hugga in på. Grymt initiativ iaf!

Efter en rolig skiddag med några nyfallna centimetrar i Fernies lömska skogar skulle det vara dags för måndagspartaj på byn. Markus, från Kicking Horse, hörde av sig över nätet och tjatade lite om att Jackson Hole i USA var enda stället som skulle få snö nu så vi borde pysa dit allihop snabbt som attan. Jag blev galet taggad och försökte peppa resten av brödraskaran till en spontan get away, men fick mest gäspningar och mummel om att det är en 16 timmars jobbig roadtrip, enkel väg.
Men så hände det något magiskt.. Folk började dricka öl!

Lång historia kort – Lunchtid dagen därpå sitter hela vår crew plus Karin och våra tre Kicking Horse kompanjoner i husbilen och skriker med i bakfulla stämmor till Johnny Cash gamla dänga ”I’m going to Jackson!”
Det blev tillslut ett overkligt pepp den sena kvällen i Fernie. Rapporten om flera decimeter snö och Markus visdomsord ”Om vi ändå har åkt över atlanten blablala” kunde inte hålla någon tillbaka!

Så var vi alltså på väg mot amerikanska gränsen. Om vi kör 16 timmar i sträck borde vi vara framme lagom till backarna öppnar och sedermera några decimeter orört vitt guld.
9 fullvuxna rackare i en husbil för 5, på husbilssemester i USA med det gemensamma intresset SNÖ. Vad kan gå fel?!

Cya in powder paradise, Jackson Hole!=D
/Erik Nylander

När vi kikar efter bilder att slänga upp från den här tiden kommer vi fram till att det här är lätt resans downperiod. Knappt någon snö, många är skadade, inget schysst pepp att åka. Men här vänder också den kortvariga trenden. Rätt taskiga bilder här må jag säga, men håll till godo! Film och foto från midjedjupt powpow bakas ihop i skrivandes stund!;D

Pillowlines & 4 stygn i röven..?

Solen steker i ansiktet. Små fluffiga moln syns i horistonten på en klarblå himmel. ”Beach boys – Good vibration” går av på dataäpplet som sladdats ut genom fönstret på husbilen. Vi står parkerade helt solo på en öde bakgata och andas in en riktigt clean dag av livet.
Tobe har somnat med en uppenbart kass bok på magen. Klangen är inne på tredje varvningen av boken ”The Beach” och menar att han börjar förstå boken på riktigt nu.
Pelle ligger på en bit wellpapp som han lagt vid en torr fläck av parkeringen. Han nynnar lummigt och utstrålar bakfull luffare. Phill hänger ut med en arm från husbilsfönstret och kikar ut med jämna mellanrum för att lapa lite sol.
Själv sitter jag och nördar med gamnacke över laptopen och försöker tyda den galet ljusa skärmen.
Det infinner sig ett skönt lugn, utan några ”måsten”. Vi steker här några timmar till..

Så tillbaka till vad jag tänkte skriva om. En uppdatering från Kicking Horse!

På fredagen rekade Phill banan till backcountry/slopestyle-tävlingen Wrangle the Chutes här i Kicking medan jag tog några varv i systemet guidad av Phill och Pats polare Lisa och Anna plus deras sambo Marcus, som alla gör säsong här i byn.
TK, Tobe och Pat har tagit det semi-lugnt under vistelsen i Kicking, med två åkdagar var. Tobe är lite krasslig, Pat har inflammerat ett knä och TK har bara ett plötsligt o-pepp.

På lördagen hängde jag på Anna, Lisa & Marcus till tur-området Rogers Pass för att få ut min nyinköpta splitboard på en premiärtur och ge kroppen lite nya skäl att hata mig själv.
(En splitboard är en snowboard som man delar till två skidor med lös häl, för att kunna gå med stighudar och stavar uppför och sedan sätta ihop igen för att åka bräda ner igen.)
900 höjdmeter svett uppför berget och lika många meter ner genom magiska fält av orörda pillowlines gjorde allt värt slitet. En sjukt bra dag!
..Tills att vi kom tillbaka till Kicking Horse och grabbarna i husbilen..

Då satt en inte allt för nöjd invalid i form av Phill med ett djupt jack i låret och 4 stygn som lappat ihop problemet. Det var under tävlingsdag nummer ett av två som Phill tappade skidan i uthopppet av ett stort dropp och launchade iväg mot en säker krasch med efterföljande volter nedför det branta tävlingsfacet.
Det har inte varit någon grym vinter här uppe och det ligger äckligt mycket vassa stenar på och strax under snöytan. Phill lyckades köra in en av dem i benet under sitt tomahawkande och blödde rätt bra innan de lappade ihop honom nere på sjukan.
Tur i oturen dock kan man säga, då det kunde gått betydligt värre och han dessutom ska kunna åka en vecka efter (läs idag) igen säger farbror doktorn. Han har lullat runt som Quase Modo men det ser bättre ut för varje dag! Första dagarna hade han personliga bärare, om vi säger så…

På söndagen hängde vi som var hela å krya i backen under tävlingen och senare under veckan hann både Pat och TK testa på förstabestigningar med Randonnéutrustning under heldagsturer i Rogers Pass och på Molders – nära Kickings liftsystem. Kickingkungarna Anna, Lisa och Marcus har guidat oss som tre små sherpas mest hela tiden. Tack och bock!!
Jag lyckades bryta ena ”skidan” på splitboarden under min andra tur på spektaklet! Inte skitnöjd om vi säger så!! Hade tänkt recensera hur ”bra” splitboard är men det rann liksom mellan fingrarna nu hehe.. Den får inte så bra betyg… Hoppas Burton löser problemet och fixar mig en ny!

Vi hade det sjukt kul i Kicking! Det var inga kalasförhållanden med snön, men mycket skönt folk och det blev några vändor på byn istället för puderpumpning i brist på färsk snö! Ingen klagar..=P

Efter Kicking rullades vårt palats mot Banff för en kort visit! Vi är inte där längre men ska försöka hinna ikapp med tiden nu i dagarna! Nu vankas det snö igen kan jag förtälja i alla fall!!;D

Over and out.
Erik Nylander

Revelstoke Mountain Resort, BC (Canada) - Riders review

Vilken skidort skulle inte få fem utav fem feta tummar upp om det råkade dumpa mer än halvmetern powpow under tiden som just du är där?! Kanske att Brentberget i Umeå fortfarande skulle ligga å slira på en osäker 4,5 pga av dålig uppdatering från repliftstiden.. Men annars ser jag bara möjligheter vart än man må vara där det lutar nedåt och Kung Bore banat väg för midjedjup nysnö!

Första pluset till Revelstoke får nog bli just att det inte bara har med slumpen att göra att det var en hel massa snö under vår visit. Revelstoke är nämligen bokstavligt talat en puderhåla! Puder - som i att Rev är bland de absolut snösäkraste orterna i Nordamerika och kaxigt kallar sig själva ”Powder Snowcapital Of Canada”.
Håla – som i att det tar en grisblink att sladda igenom byn med ett fräsigt vrålåk som vårat.

Om man sedan kikar in i kristallkulan, tjugo år in i framtiden, kommer Revelstoke Mountain Resort ha puttat ned Whistler från kungatronen och vara nordamerikas bästa, mesta och populäraste skidort! Ivarjefall om man ska tro hjärnorna bakom den masterplan som är i full gång att bygga ut liftsystemet från förra årets 2 liftar, till 2025 års cirka 20 liftar! En av sakerna som talar för att det ska gå vägen är herr Al Gores tjat om global warming som kommer påverka Whistler och andra kustnära, lägre liggande skidorter mer än Rev.

Men vi är inte där än, och idag är Rev fortfarande en skön liten by med ett lagomt antal barhäng, skidbutiker, cafeér, restauranger och en rejäl nattklubb i Out Of Bounce. I boendeväg hittar vi ett hostel för bummaren med tight budget och en hel hög med motel och lodger som hyser den med mer deg i fickan.

När man åker upp med ”The Gondola” från botten av berget har man en rad val att göra beroende på vilken typ av åkning du är pepp på. Som första åk efter dump lockar feta pillowlines i åket ”Kill the Banker”. Ett show-off åk rakt under liften. Åket blir snabbt uppåkt och vi spenderade istället många timmar skiiers right om liften, in i den bitvis täta skogen som öppnar upp med stora fält av kuddar och klippor i alla olika nivåer.

Rev är all about the trees! Den mesta av åkningen hittar man inne bland mer eller mindre glest belägna, gigantiska granar. Faktum är att man gallrat rejält senaste åren i stora delar av systemet och skapat möjligheter för grym skogsskidåkning som inbjuder till aggressiv åkning.

När du ledsnat(?) på sjukt bra skogsåkning och blir sugen på mer högalpin terräng tar du 4-stolsliften ”The Stoke” upp till toppen av systemet. Härifrån finns det flera snälla hiker och traverser både skiiers right och left för att söka sig dit inte alla pallar att ta sig. Att gå upp på ”Sub-peak” och köra ner i Northbowl är ett av de bästa puderåken när det finns snö. Att göra en lång travers till Northbowl är ett annat lite mindre svettigt alternativ som bjuder på öppna åk innan du kommer ner i den lummiga skogen igen. Här kommer man ner till årets nyhet i liftväg; ”The Ripper”. En 4-sittare som ger möjlighet att utforska större delar av området, ofta med resultat att du hamnar på ett catski-spår som tar dig tillbaka till liften.

Vissa områden blir avstängda när lavinfaran är hög, och laviner sprängs flitigt på berget. När man då öppnar dessa områden efter några timmar på förmiddagen ser du garanterat lämmeltåg som letar sig utåt sidorna och upp över kammarna. Rev är ingen hemlighet för puder-entusiasten längre!

Att hålla sig innanför ”Out of boundary” tecknen som finns i utkanterna av hela systemet kan vara bra i början för att inte åka dit på en onödigt jobbig snöpulsning tillbaka till liften. När du känner dig mer hemma med berget är det dock just utanför gränsen du hittar det orörda fluffet några dagar efter snöfall. Var bara medveten om att området utanför inte patrulleras av skidpatrullen, och att du inte längre går under skidortens regler och villkor.

Revelstoke är ett berg med enooorma möjligheter! Här finns åkglädje och här finns massor av snö (för det mesta)!! 2025 är Revelstoke nordamerikas populäraste skidort, inget snack! Do Rev, it wont dissapoint you!

info: www.revelstokemountainresort.com
(Just nu rullar några bilder från vårt besök på deras förstasida)

/Erik Nylander