-”Heppåre!!”
-”Tja!! välkommen!”
Så står jag där i farstun, framför ögonen på tre rackare jag inte känner på en fläck. Här ska jag bo. Cred till facebook och gästvänligt folk!
Nån dag innan grabbarna drog började jag hetsleta någonstans att bo i Whistler. Att bo solo på nåt vandrarhem lät riktigt trist. Jag tar och networkar lite tänkte jag..
Min bekant Danne tipsade om en facebookgrupp med massa svenssons i byn och där fick jag jackpot hos ett gäng från min kära hemstad Sundsvall, hör och häpna!
Sundsvall är ingen jättemetropol så det var ingen högoddsare att jag vid välkomnande kände igen två tredjedelar av skaran hemifrån, och vi hade en massa gemensamma polare allihop. Niice!
Det är Saman, Hanna och Lisa som gör säsong i Whistler och bor tillsammans i en rymlig etta med en fjärde tös som då var bortrest.
Här bodde jag som en prins i tre nätter tills tjejen som varit på vift kom hem med svenske pojkvännen på besök, varpå jag flyttade in till ett annat skönt svennebanangäng, stenkastet därifrån!
Här var det Örebrosonen Jesper jag fått kontakt med, genom vår gemensamma Årevän Henke, som sagt ett självklart ”ja, fifan” på stubinen. Vad som är så sjukt skönt med folk av den här kalibern är att de tar in en kille utan någon som helst koll på vem det är – även fast de bor packat som surströmming som det är redan! Grejjer och människor överallt. Kärlek på hög nivå!=D Tack hela Whistlergänget, ni är grymma!
De här svenskgängen hänger en hel del tillsammans och bortsett från shredding i backen fick jag också äran att bada bubbel, löka och testa på korvfest a la Whistler-uteliv ett antal nätter innan det var dags att dra vidare.
Min nyfunne compadre SundsvallsSaman passade på att hälsa på en kompis i Vancouver när jag ändå skulle nedöver, så tillsammans tog vi oss till Vancouver för nästa pit-stop.
Också här hade en kamrat från Åre, Emma, insisterat på att jag måste ta kontakt med hennes bästa polare, kanadensiskan Heather, som bor i stan. Just för att hon var en sån sköning och skulle kunna visa mig runt kanske.
Efter att ha surrat med henne stod det klart att hon var precis så översocial och spontan som jag fått berättat för mig! Jag och Saman hamnade på det lokala berget Mt. Seymour denna söndagseftermiddag/kväll, där Heather jobbar som skidpatrull och bjöd oss på en dagsbiljett.
Det var riktigt ball att se hur det som var plusgrader, solsken och barmark nere i Vancouver sakta men säkert byttes ut mot snöyra och stora snövallar eftersom vi burnade uppför den 15 minuters serpentinväg som tog oss till toppen av det lilla berget.
Här var basen 330cm – det dubbla vad Whistler samtidigt stod för.. Ganska sjukt!
Vääldigt lite fallhöjd, trötta liftar och segt före gjorde det inte till någon spektakulär skidupplevelse, men vi hade det gött ändå! Framförallt att rekommendera när det är klar himmel, då stan lyser vackert nedanför berget om kvällen.
Efteråt drog Saman hem till hans polare å jag till ett backpackers där jag däckade stenhårt i ett dorm.
Nu var det måndag och jag strosade runt på stan i Vancouver solo hela dan. Riktigt ball stad. Speciellt på håll när man ser vattnet som rinner igenom, de stora skyskraporna, och snötäckta berg i bakgrunden. Det kommer bli ett maxat OS i Vancouver 2010!!
Nu började jag dra på mig en förkylning och fick dissa den bärskväll jag kommit överens om med Heather.
Till flyget tidigt tisdag morgon tyckte jag att jag var i god tid. …Men efter endel ompackning vid incheckningen och dryga säkerhetskontroller så var det lik förbannat mig de väntade på till slut.
Jag tänkte att ”jag hinner nog” göra av med alla småpengar på gotta vid sista kiosken.. ..varpå jag hör i högtalarna när jag står i kön:
- ”Mr Erik Nylander, you have three minutes til we will close the gates”
Jahapp. Skit i Pringles då. Så fick jag slänga allt å löpa istället. Tur att jag är snabb... Jag hann.
Flyget landade kl 19.30 på Newark flygplats, New Jersey, samma kväll.
Det enorma äpplet New York och det mångkulturella hockeymeckat Toronto skulle stå värd för mina sista 10 dagar på resande fot.
Woop wooop.
Erik
Glassiga Whistler Village
Whistler by night
snabba bilar i byn
En stengubbe på toppen av Whistler Mountain som jag i ett av mina klyftigaste ögonblick tänkte de byggt någon gång på medeltiden elelr så, för att nu använda som symbol för vinter OS 2010 i Vancouver. i själva verket givetvis byggd senaste åren som PR grej för OS.
Robin, en grabbhalva vi lärde känna i Fernie råkade jag springa på även i Whistler när han var på visit.
så här skön akn en liftvärd se ut ibland. mer ödle-dräkter åt skistar!
Whistler-vy
Robin spanar
Jonte mosar sig igenom det vindpinade
en svennebanan i sin sanna bemärkelse, har just tagit några välförtjänta svängar efter en hajk.
Vancouver, en rikigt clean storstad.
vancouver
vancouuuver
OS 2010 kan bli riktigt ball
Det byggs överallt i och runtom Vancouver just nu för att färdigställa det sista inför OS.
Det här är bilder på Tobe från Fernie som jag tror vi missade att slänga upp då.. och jag tyckte de var ganska viktiga att hinna få med så slinker in dem nu hehe. Tobe fick för sig att jag skulle klippa lugg på honom, och jag var inte sen med att göra några väl valda klipp med saxen. Kanske att jag klippte den liite för lågt såhär i efterhand..
Tur att Tobe inte brydde sig för mycket, alla hade inte varit nöjd med resultatet antar jag...=P Nya smeknamnet som riddare IvanTobe fick åka med resten av resan tills att han snagga av sig hela buskaget dagen efter ankomst till Stockholm.. Synd på en fin frilla!
Inlägg
